Blir sinnessjuk!!!

FAAAAAN, det har ju bara gått 1,5 vecka o min söta lilla hjärna har redan kapitulerat =S Tankarna snurrar på högvarv både om det ana och det fjärde =(

HATAR att inte få spendera tid där jag hör hemma o trivs allra bäst, dvs på min älskade Magiskas rygg… Jag blir helt puckad i skallen av att inte få tillbringa tid med henne =S Nåväl, det är bara att hålla ut… 3dgr till återbesöket, det tar sig iaf!

   All oro över skadan äter upp mig innifrån =S

Är dock glad över veckans sms-surprice! Är glad över den insikt den kontakten gav mig över hela den situationen o är nöjd med det beslut som jag fattade i samband med detta! 

Dessutom blir fullständigt bortskämd av alla fina tankar o allt underbart stöd som jag får både av nära o kära och några återfunna finingar! Tänk vilken lyllos jag är som har Er <3

Men det är ngt som gnagt mig hur länge som helst och som jag nu bara måste få ur mig! Hoppas innerligt att följande text tas på "rätt sätt" och att Ni finingar som funnits/finns vid min sida inte tar åt Er! För Ni är mer än GULD, tro inget annat!

So here it goes:

Brukar flitigt erkänna att jag känner mig lyckligt lottad, är lyckligaste tösen o hela den där medavippen, ja ni vet hur det brukar låta =P Så i kontrast till mina i övrig väldigt lyckliga blogg- och statutsinlägg, kommer här ett om hur jag känner/har känt mig periodvis de senaste veckorna/månaderna/åren. Jag bara måste få det här ur mig!

Det är inte ofta, snarare JÄVLIGT rare, att jag tappar humöret, men för ett tag sedan tappade jag det fullständigt! Droppen fick bägaren att rinna över och måttet blev tok RÅGAT! Ångrar mig inte En sekund, ibland MÅSTE nog helt enkelt vara nog!

   VÄRLDEN ÄR NÄMLIGEN FULL AV TVIVELAKTIGA PERSONLIGHETER!

Då o då stöter man på dem: egotrippade kappvändanade falska låssaskompisar till besserwisser o tvättäkta puckon. De kör över allt som kommer i deras väg för säkra att de själva ALLTID är i centrum, får max med uppmärksamhet från alla håll och alltid hålla sig på ”rätta/coola” sidan!

Hästfolk är ett släkte för sig o hästtjejer är oftast riktigt skillade på skitsnack, knivhuggeri, falskvänskap etc etc). Sen är det ju tyvärr inte bara inom hästvärlden som man stöter på de här människorna, dom finns på ngt magiskt vis över allt o ganska ofta där man[läs:jag] minst anar det…

Jag är helt urusel människokännare, litar helt o fullt på att människor är precis vad de utger sig för att vara… tror att människor menar vad de säger, säger vad de menar och jag lägger alltförfort min tillit o tilltro på nya bekantskaper! Å det är alltså där jag gör mina upprepande och ständigt återkommaned BIG misstag, för icke sa nicke, så där fungerar tydligen inte världen… Det sägs nästan aldrig vad man tycker/menar och när det väl sägs ngt så är det inte vad man innerst inne menar eller står för!

Har trots detta lyckats hitta riktiga änglar som finns vid min sida, som inte sviker, å ni är MER än guld värda!

  Så till er godingar som sträckt ut en hand och funnits där (både nu o genom årens lopp),

en del väntade och en hel del oväntade,

säger jag MILJONER tack, era tankar, sms, stöd och i vissa fall endast blickar värmer gott!

Även alla Finingar som lättar upp genom gulliga kommentarer och meddelande på Fejjan ska ha ett STORT tack!

Ni hjälper mig att hitta rätt igen!

Alla tänker, funderar och uttycker vi oss som sagt olika… Allt är ju inte alltid menat som det sägs, allt är inte menat som sägs alls och framför allt är det mkt menat som aldrig sägs.

   Försöker att undvika att fundilera för mkt på hur saker säg och i stället vad personen i fråga verkligen sa… Ofta lägger man på egna undermeningar och teorier om vad som egentligen menats! Hur ofta har det inte blivit missförstått och skapas konflikter över ngt som egentligen inte sagt?! Lika ofta skapar det däremot konflikter över vad som INTE sägs, eller att det sägs saker om inte menas.

Mitt stora problem är att jag oftast aldrig säger ifrån/nått, biter ihop, sticker huvudet i sanden o låssas som det regnar =( En helt urusel metod som jag länge kämpat med att ändra, men det är helt döfött. Konflikträdd o med ett (halv)kasst självförtroende så nja, jag tar hemskt gärna INTE en diskussion inte med någon alls faktiskt…

Säger ist bara OKAY, och låter det gå… Går hem, funderar på hur orättvist allt är o tycker så där sketa synd om mig!

   Jag är mao en såndär människa som är TOK lätt att köra över, manipulera o övertala det att göra det mesta och investerar 100% av mig själv i det jag gör o tar mig för… Man kan ju tycka att jag borde lärt mig mina läxor, speciellt efter hela Everton-historien och inte minst sedan Mr Fuckfejs-resan x2. Men icke sa nicke! Fröken har fortsatt att dundra rundor i sina stora skor o klampa på i klisterier.

I’m my one worst enemy!

   Detta resulterar i att relationer i min värld ofta slutar tvärt och för att aldrig mer återupptas… Jag är/blir väldigt sällan arg eller förbannad, besviken är mer en känsla som beskriver hur jag mår när det relationer tar slut!

Det finns däremot två olika utvägar, antingen går det till den dagen då det helt enkelt inte går längre (för min del) o då pyser jag, fortare än kvikt o innan ngn hunnit reagera på att det inte har fungerat på ett tag, för då helt plötsligt står jag inte ut en endaste sekund till =S Eller går det till den dagen då jag fullständigt tappar sinnet, blir tvärilsk, börjar bitcha o stå upp för mig själv vilket då ALLTID slutar att ”motpartner” får sitt livs chock o funderar över vilket satans häxa jag blivit och drar med förevändningen du är inte den Caroline jag kände! eller HÄXJÄVEL!

Så för ett tag sedan stod jag där igen, gjort samma gamla jävla misstag igen igen igen =(

Å jag måste erkänna att sådana här historier börjar bli så jävla gamla, hur svårt kan det vara att stå för vad man tycker, stödja varandra och hjälpas åt?! Så låssas-vänner och övrigt löst folk som bara tycker bakom ryggen och aldrig visar fram tassarna när det väl gäller kan ta sitt pick o pack o dra, försvinn o hör hemskt gärna aldrig mer av er!

Sååå efter de senaste upptäckterna har jag däremot bestämt mig att nog får vara nog! Jag orkar inte en sån resa till, inte för allt smör i småland. Nu får det vara nog! ALDRIG MER, ALDRIG ALDRIG MER!

   Nu är den Lesson VÄL learned!

Framåt fokuserar jag på de som står mig närmast, och lägger all energi där! Ska hålla mig på min kant och tänka både en o två gånger innan jag investerar mig själv i ngt nytt!

Livet på landet är det bästa som hänt oss, vi toktrivs i huset/stallet (och med våra fina hyresvärdar)! Den här chansen ska jag verkligen ta hand om o vårda väl, inga tvivelaktiga männsikor ska få komma emellan detta!

Å en sak till bara… o det som gnagt mig mest genom åren! För vad f-n hände med solidariteten?! Meningen ”han/hon har ju inte gjort MIG ngt, så ja…jag får ju agera som vanligt när jag ser/träffar han/hon?!” börjar tyvärr bli mer regel än undantag efter en konflikt av olika slag =S

Jahappp, jo TACK som f-n för den o för supporten! Att han/hon varit en fullständig idiot, svikit/bedragit eller behandlat ngn i din närhet riktigt jävla illa spelar ingen roll?! För så länge den personen inte gjort DIG ngt så är allt OK, prima skina o solsken?! AHHHHHH, tvivelaktiga hemska människor!

Längtan

Avslutar med ett ganska deppigt o bitter citat, men är trots detta ack så sant!

"...and each person,

we let ourselves care about,

 is just one more loss somewhere down the line."

jAg ÄlSkaR dIg, sImPle aS ThAt <3 

...vi hamnade på en omväg,

men tillsammans ska vi nog hitta vår väg tillbaka!

___________________________________________________

"If you cant get someone off your mind or heart,

 they are probably supposed to be there!"

så jag har bestämt mig för att du får stanna där ;)