…det är ett jävla sattyg, och kanske det (enda) som jag hatar med att tävla.

Jag vill så mkt, jag vill så gärna vara bra på det jag lägger all min lediga tid och all min energi på. Jag vill så gärna göra min Shira rättvisa.

Jag vill inte tramsa runt, eller vara en del av ett sånt ekipage som folk tittar på på tävling och tänker ”okay, vad gör dom HÄR?”

Jag vill inte vara det ekipaget som de tänker om: oh, ryttaren gör verkligen inte hästen rättvisa.

Jag hatar tanken på vad folk ska tycka om mig och om oss o jag är nästintill livrädd för vad folk på läktaren ska säga när jag o Shia entrar banan. I hate IT!

Så varför i helvete håller jag då på med en sådan bedömningsport och ”snobb”-gren som dressyr?!

Jo, för att jag ÄLSKAR det. Jag ÄLSKAR att dansa fram med min Magiska, jag älskar hur vi tar oss från klarhet till klarhet och jag älskar att fightas tsm med henne! Simple as that!

Viljan o drömmen om att en dag gå in på banan (träning eller tävling) och känna att all träning, alla tårar o all svett har tagit oss enda fram till våra drömmar! Att vi är ETT, att mina tankar blir hennes rörelser att min kärlek till henne gjort hennes liv bättre och att hon som jag är lyckligast när vi är tsm!

Att en dag få stå där med den tvåfärgade rosetten i tränset och känna att visst FAN hör vi hemma här! Det är det som driver mig att gång på gång möta min rädsla och anmäla till tävling!

För att jag älskar tanken på det, mer än rädslan för att misslyckas.

Så, inför Sösdala och tävlingssäsongen 2015 måste jag inte bara jobba i ridhuset med Shira. Jag måste även jobba hemma med min hjärna!

Jag måste hitta mitt fokus och min lilla bubbla. Jag måste lämna min osäkerhet hemma o rida in på framridningen och verkligen tro och visa att vi hör hemma här!

Hitta ett inre lugn och bara vara där o då med Min Shira. Ignorera omgivingen, göra som vi gör hemma och INTE stressa över prestationen i sig utan fokusera på att hitta oss och hitta rätt!

Har lite olika tankar om hur jag ska hitta dit, återkommer i ett annat inlägg om detta och vägen ”dit”.

Igår gick ridpasset sådär, hon var ganska stum i munnen och jag ska erkänna att jag inte hanterade det på bästa sätt =( Mitt tålamod tog slut och jag blir ordentligt arg på henne.

Men så blir det ibland, kärlet kokar över och det blir bara för mkt. Jag tog någon minuts paus, samlade mig och funderade på övningar att få henne att släppa och vara med mig istället för bara på och ånga iväg!

Sagt o gjort! 5 minuters skrittpaus sen satte vi igång igen, på nytt! Jag fixa o trixa och ja, det blev bättre! Inte bra men bättre iaf! Vi red delar ut både LB och LA med godkännda resultat!

Som belöning på att hon reagerade och ändrade sig efter mina hjälper avslutade vi med galoppombyten! Shiras nya favvo sysselsättning =)

Vi gjorde 5 korrekta byten på rad. Jag klappade om henne o lät henne dra en racergalopp som belöning =)

Pausade en liten stund sen testade jag att göra bytena på lite olika ställen i ridhuset, längst långsidan, snett igenom, efter en volt etc etc. Resultatet = sisådär! Bytena till vänster gör hon exakt på hjälperna vart vi än är. Bra där! Men till höger, not so much! Nix, där får vi nog träna lite till innan vi ökar svårighetsgraden!

Meeeeen, dagens höjdpunkt! För kan man kalla det att vi gör byten i typ vart 4e om det hänt 1 gång?! I så fall gör vi det nu =P

Japp, jag bytte till vänster direkt efter kortsidan, red innanför spåret och LYCKADES göra ett byte till höger, samlade och bytte strax därefter tillbaka till vänster! 3 byte på rad och nja 4-5 steg emellan! Kawabonga my dear!

Efter passet kände jag mig bedrövlig! Kändes piss o pannkaka. Varför?! Det gick ju egentligen bra, hon gjorde sina byten och var helt OK efter vårt lilla psykbryt.

Så varför hänga läpp? Jo för det gick inte så bra som jag vet att vi kan, det gick inte så bra som jag ville. Jag hittade under bitar av passet inte känslan och då, då kan det lika väl va så. För ska man bara ”dra” runt hästen på diverse hitte på då är det inte dans. Det är någon konstigform av tvångsträning, and I don’t like it!

Fast sanningen till att jag hängde läpp är att jag sätter för stora krav på mig själv. Sanningen är ovan nämnda prestationsångest!

Den riktiga sanningen är att jag är INGEN elitryttare, jag är en typ medelmåttigt begåvad ryttarinna som ber till gud att viljan om att bli bra en dag ska slå medfödd talang, ekonomiska fördelar och "lyxhästar". Att hårt arbete slår ”talang” när ”talang” inte tränar hårt!

Sanningen är att jag har som livstidsmål att jag o Shira en dag ska plocka hem en gul&blå rosett i en LA. Det är mitt absoluta mål tsm med henne. Allt annat är en bonus, (MSV till hösten står kvar som mål MEEEN det är ren bonus och ”nyp mig i armen”-ögonblick om/när vi når dit)!

Snurrigt inlägg, men det är snurrigt i skallen just nu! Jag vill så mycket men vågar jag?