Sista tiden har varit konstig, kroppen har protesterat, huvudet strulat o hjärnan snurrat på högvarv! Jag vill så jävla mkt. Jag vill så gärna hänga på allt o träna på för fullt tillbaka upp mot 0. Men den går inte kroppen pallar inte, jag pallar inte. Inte på max o inte fullt ut!

Det har varit mkt tårar kring detta, mycket känslor o mkt ledsamhet. O det i sig är säkert viktigt o säkert en del av processen, både som insikt och motivation. För om inte förr så vet jag precis hur viktig träning med Shira är för mig och jag vet precis hur stor del av mitt välbefinnande hon har. Jag vet, om jag inte förstått det tidigare att vi älskar att tävla! Hela grejen kring att vara ett tävlingsekipage, planering träning uppladdning pyssel o mys o själva tävlingsdagen WE LOVE IT! Så att det känns så här jävligt att vara utan det är ju ett gott tecken!

Nu tror jag dock att jag har hittat min väg, jag tror jag har hittat en lagom väg framåt. Vi tänjer lite på gränser utan att skapa kaos, vi tränar på lagom nivå med detaljer istället för att forcera fram! Vi tävlar lätta klasser på små tävlingar för att undvika konfrontation o mental press på stora "kända" tävlingsbanor. Vi jobbar på lite i smyg. Lite i skymundan och det passar oss perfekt!

Nu ska jag leka vidare på tdb o se vad jag kan hitta för spännande tävlingar o sätta det sista i min planering för den närmaste framtiden.

För även om jag alltid varit ett planeringsfreak är planering en av de viktigaste bitarna nu. Ha allt planerat för att slippa oro, ångest o stress!

Nu kör vi! Inte i 110 knyck o inte så det ryker. Vi kör i ett lagom mossigt litet tempo, men ett tempo som gör att vi når målet istället för att krascha halvvägs dit!

Lyllos mig att ha en bästis som dig!

Med la1 börjar vår resa tillbaka!
Längtar så tills pipan tjuter;
Caroline! Varsågod o rid!