Läste en helt otroligt bra krönika i Equipage igår angående rädsla och att vara stallets s.k fegis, som fick mig att tänka till en stund... Måste erkänna att ögonen fylldes med tårar när jag läste den… Äntligen någon som förstår mig och mitt sätt att fungera i en annars ganska kall och tuff hästvärld! LÄS DEN =)

Är en kontrollmänniska ut i fingerspetsen, och det var inte förrän jag läste denna utmärkta krönika igår som jag förstod varför… men nu har det gått upp ett ljus, äntligen är det kristall klart! Det är precis som för krönikören helt enkelt mitt sätt att hantera mina rädslor och farhågor. Känner jag att jag har 100% kontroll över situationen finns det inga rädslor i världens som kan begränsa mig… Men tappar jag kontrollen eller inte längre behärskar situationen kommer rädslan och ångesten krypandes, då är jag chanslös =(

Har många gånger försökt förklara hur jag känner, och att jag bara behöver växa i min takt och ta mig an utmaningar allt eftersom jag växer modigare tillsammans med min bäbishäst… Men det är lite knepigt att få gehör och förståelse, många tittar förstående men jag tror att de tänker i sitt stilla sinne att jag borde byta hobby eller köpa en rutinerad häst isf för min unghäst… Det är tufft/jobbigt när man hela tiden känner att man måste bevisa motsatsen och leva upp till press från omgivningen och/men framför allt all jäkla press som jag själv sätter på mig för att ” jag minsann ska visa dem”… Men jag kämpar på, jag tar mig an mina rädslor och utmanar mig själv så fort tillfälle ges i hästlivet. Det kanske inte märks så tydligt för i andras ögon är mesta ingen big deal, men i min värld var t.ex gårdagen en stor bedrift och jag är mäkta stolt över mitt och Shirizens gemensamma mod!

   Gårdagens hoppträning är ett praktexempel på hur jag fungerar! Jag började ridpasset med något förhöjd puls eftersom jag inte kände att jag hade kontroll över situaionen jag kände bl.a inte tränaren, Shira har aldrig varit på en hoppbana förut och det var 10år sedan jag hoppade för instruktör sist och då kraschlandade jag i en 1,20 oxer och har sedan dess bara vid 1 tillfälle hoppat hinder på riktigt =S

   Jag har någon märklig trygghet med min Shira och litar på henne fullt ut, men när hon då dagen till ära bestämmer sig för att introducera mig i lettisk dans, sjönk mitt mod ytterligare och jag måste erkänna att jag i mitt stilla sinne funderade på vad f-n jag gett mig in på… Tränaren bad mig gå på Shira mer och ”banka på” henne ordentligt… Men jag lät helt kallt bli det, för jag insåg mina begränsningar och mina kunskaper! Hade Shira ”motsagts” sig min bestraffning och lagt av ett par bocksprång efter den lettiska dansen hade jag varit chanslös och landat på marken. Jag kan till 100% säkerhet säga att det hade inte funnits tillräckligt med övertalning i världen för att få upp mig på hennes rygg igen, och definitivt inte till någon fortsatt hoppning… Så jag gjorde det på mitt sätt i stället, lät Prinsessan hållas och galopperade på i vår sedvanliga lilla takt, och sökte kontakt med henne på helt annat sätt än att ”banka på” och efter en stund fanns det inte en uns av ”dans” kvar i Prinsessan. Problemet var löst och jag hade nyfunnet mod och säkerhet i kroppen för att ta mig an hoppningen! Hoppningen började kanon bra, tillsammans hoppade vi nästan(!) lika duktigt som de andra betydligt mer rutinerade ekipagen… Visst "bråkade" Fröken Trotsålder någon gång till under passet, men eftersom jag nu kände mig trygg i situationen och med tränaren vågade jag utmana mig och Shira till det yttersta under träningen! Tjolahopp sa det, sen så hoppade Shira och jag vår första riktiga bana tillsammans! Magiskt och på vårt helt egna sätt, i vår egna takt och trygghet!

Min tjolahoppsan pownie  

Som krönikören skrev i sitt mail till mig: "Det här med att prestera, det är märkligt. Är det inte så att vi ofta, väldigt ofta, fokuserar på vad hästen presterar och ska rida på hästens max hela tiden. Men vi, och många tränare, glömmer bort att ryttaren som sitter på kanske inte är redo just där och då."

Jag är helt övertygad om att jag och Shira en dag kommer att flyga över hinder på hoppbanan, i terrängen och prestera finfint på vår älskade dressyrbana! Men det måste få ta sin tid, det här måste utvecklas och ske på mina villkor annars kommer det att sluta kaos… Jag säger inte att jag inte behöver hjälp, för det behöver jag I MÄNGDER! Jag är sååå tacksam för all hjälp jag får av vänner och tränare när mina kunskaper tryter, stallvännerna är GULD värda tro inget annat! 

   Men från och med nu är det jag som blir Fröken Trygg-i-mig-själv och håller stenhårt på min tro och min utbildningsplan för mig och Shira… Lägger helt ner min gamla filosofi jag-gör-som alla-andra-säger-att-jag-ska-göra bakom mig och tror på mig själv! Jepp, så får det bli!!! Jag har ju trots allt helt på egen hand fostrat Afrodite, som blivit tidernas snällaste häst trots en stundvis ”bråkig/trotsig” ungdom ;o)

   Med siktet inställt mot vår framtid

på vårt sätt och våra villkor!