Sista tiden har varit konstig, kroppen har protesterat, huvudet strulat o hjärnan snurrat på högvarv! Jag vill så jävla mkt. Jag vill så gärna hänga på allt o träna på för fullt tillbaka upp mot 0. Men den går inte kroppen pallar inte, jag pallar inte. Inte på max o inte fullt ut!

Det har varit mkt tårar kring detta, mycket känslor o mkt ledsamhet. O det i sig är säkert viktigt o säkert en del av processen, både som insikt och motivation. För om inte förr så vet jag precis hur viktig träning med Shira är för mig och jag vet precis hur stor del av mitt välbefinnande hon har. Jag vet, om jag inte förstått det tidigare att vi älskar att tävla! Hela grejen kring att vara ett tävlingsekipage, planering träning uppladdning pyssel o mys o själva tävlingsdagen WE LOVE IT! Så att det känns så här jävligt att vara utan det är ju ett gott tecken!

Nu tror jag dock att jag har hittat min väg, jag tror jag har hittat en lagom väg framåt. Vi tänjer lite på gränser utan att skapa kaos, vi tränar på lagom nivå med detaljer istället för att forcera fram! Vi tävlar lätta klasser på små tävlingar för att undvika konfrontation o mental press på stora "kända" tävlingsbanor. Vi jobbar på lite i smyg. Lite i skymundan och det passar oss perfekt!

Nu ska jag leka vidare på tdb o se vad jag kan hitta för spännande tävlingar o sätta det sista i min planering för den närmaste framtiden.

För även om jag alltid varit ett planeringsfreak är planering en av de viktigaste bitarna nu. Ha allt planerat för att slippa oro, ångest o stress!

Nu kör vi! Inte i 110 knyck o inte så det ryker. Vi kör i ett lagom mossigt litet tempo, men ett tempo som gör att vi når målet istället för att krascha halvvägs dit!

Lyllos mig att ha en bästis som dig!

Med la1 börjar vår resa tillbaka!
Längtar så tills pipan tjuter;
Caroline! Varsågod o rid!

Efter torsdagens melt down är vi uppe igen!
Har funderat ut lite vägar hur vi ska komma framåt utan att skapa kaos i kroppen min. Det blir halva hoppträningar, färre träningspass för mig, varannan dag trimning på Shira varvat med långa PW i skogen! Hitta balansen låta kroppen o knoppen vila när den vill o lyssna när den säger ifrån!
Låter simpelt men är f-n så mkt svårare!

Idag red vi igenom delar av La3 o det var löjligt kul! Nu är kroppen trött, så nu blir det vila hos Mor o Far resten av dagen!
Ska lägga upp ett schema för de kommande veckorna för vet ni vad!? Snart är det tävlingsdax för mig o Shira <3

Det är en bergodalbana det är livet! Men nu leker livet!!!

Tack för allt stöd alla fina hjärtan o själar som vi är välsignade med att ha i vår närhet! TACK!

FAAAAAAN!!!

Den sista tiden, flera veckor tillbaka har jag mått så jävla bra! Inifrån och ut :) visst det har varit tuffa dagar, huvudvärken har funnits med i bilden, men under en övergångsperiod tänkte jag att det gick att leva med! Jag har ätit mina piller och hanterat min vardag. Varit nöjd och lyckligare än på vääääldigt länge!

Igår kom dock ett bakslag, en sån bitchslap rätt i nyllet som fick mig att snurra ett par varv, knäa men tillslut komma på fötter igen.
Anledningen; hoppträning! Eller egentligen, det har varit en tuff vecka, en dålig vecka rent sjukmässigt, men det som fick det att brista igår var smärtan efter träningen :(
Jag är nästintill löjligt rädd för att hoppa, ett räcke på 50cm kan få mig att skita knäck, men min Shira tycker det är så vansinnigt skoj att studsa över hinder, så jag tänkte; ok lets do this shit! För allt hon gör för mig, ska jag lära mig hoppa för henne Träningen i sig gick super! Shira är Magisk! Ord kan inte beskriva den galna kärlek jag känner till henne och som jag igår blev så tagen av! Hon är verkligen 1 på miljonen och
100% gjord för mig!
Vi tog oss an och igenom träningen med Bravur! Vi hoppade allt och Shira va sååå lycklig :) Jag var livrädd, blundade o grät mig över en del hinder. Men det är oviktigt. Likaså är det oviktigt att det säkert såg helt CPtoktigt och värdelöst ut, det viktiga är att vi gjorde det! Tillsammans! Hon för mig och jag för henne! Som man ska som ett team, tillsammans som ett ekipage!
Jag är så löjligt stolt över mig själv och henne, men framför allt så vansinnigt kär i min häst! 6år sedan hon kom hem o hon still takes my breath away <3

Nu då till bitchslapen, efter passet. Som ett brev på posten kommer smärtan o migränen! Jag hann inte mer än hoppa av innan helvetet bröt loss. Jag härdade ut, tog hand om min stjärna o snickesnackade med de störtsköna o helt underbara töserna i stallet men tillslut orkade jag inte mer. Begav mig hemåt i sakta gemak. Väl hemma brast det... Känslorna tog över och jag totalt bröt ihop i soffan... Grät som ett barn,så jävla frustrerad och kände mig som fastlåst i min kropp. rädd inf framtiden och orolig för hur jag ska lösa detta... Den euforiska lyckan över att ha kickat min rädsla över hoppnings ass, var som bortblåst. Istället fanns inget mer än 100% smärta på olika vis i mig...

Nu några timmar senare ser jag det lite klarare! Jag over did it igår... Vi är inte redo ännu, eller jag är inte redo! Min kropp är inte redo o min hjärna är inte "klar"... Jag har mer att jobba med innan jag hittar den där balansen i vardagen!
Jag är överlycklig för Igår, ångrar mig inte en sekund! Vi hade det löjligt kul tsm o vi ska göra det igen. Sen! Nu ligger prio 1 på att få vardagen att snurra igen! Hitta balansen i dressyr, vila och bus! Hoppa lite på helgerna, några skutt för skoj skull. Men mer orkar jag inte ännu, det är den bistra sanningen... Att jag inte kan lev fullt ut, det är sanningen, att jag måste bromsa, inte göra allt jag egentligen kan o vill, det är den jävla sanningen. Att jag för att ha haft det super kul tsm med Magiskan, eller familj o vänner, får betala ett ganska högt pris... Ett så jävla passigt pris, allt jag vill är att vara mig igen! 

JÄVLA PISSESKITS SKADA O SJUKDOM!!! Jävla jävla dig!

Världens finaste tjej! Min tjej <3

1på miljonen! Tack för allt du ger!

Knäckt! 

Men vi ska hitta en väg, vår väg genom detta.

Tillsammans ur detta!