Shira här, jag har övertagit Mattes blogg för att varna omgivningen om att Matte has gone bananas i skallen =S

Förstå mig rätt, jag tycker ganska mkt om min tvåbenta vän.. Jag menar, hon fixar mat till mig varje dag, hon bäddar sådär mysigt åt mig i boxen lagom till läggdax varje dag, hon blir nästan aldrig sådär arg på mig som andra Mattar kan bli utan pussar mig oftast på mulen ist(!) o mumlar ngt om ngn gullig BäbisBus som tydligen ska vara jag, jag har massa mysiga täcken att ha på mig när det är, vad Matte kallar, busväder ute och så får jag mängder av godis och så kelar o myser hon med mig baota mkt varje dag =) Ja, det är ju inte mkt att inte tycka om hos min Människa! Men igår, igår va hon helt bananas i huvudet! Är rädd för att förkylningen har tagit över hela henne, inkl. hjärnan!

  Igår stod jag och snicksnackade lite med min Gudson hagen, tänkte lärde honom allt jag kan o lite till! Bl.a hade jag som idé att lära honom mitt ultimata knep att vända rumpan mot blåsten och regnet, lille Virre (även kallad FölFan av min Matte) va däremot inte så sugen på att lära sig ngt alls för han sprang mest rundor och stimmade efter sin mamma som varit borta på tok för länge!!!

Hur som helst, när vi står där o snackar som bäst, dyker Matte upp som ett snorigt/febrigt yrväder och mumlar ngt om att

- Nu min Prinsessa ska vi ut i skogen på en lååång härlig PW och rensa Mattes hjärna!

WWHHHAAATTT?!?! Hon kan ju inte mena allvar, har hon inte märkt att det regnat i typ 1 timme och att det inte direkt ser ut att spricka upp?! Ska jag dessutom behöva påpeka för henne att hon varit sjuk i typ en vecka och fortfarande låter som en flåsade valross vid minsta ansträngning?! + att det dessutom redan börjar skymma… Hallå mörkret anfaller snart!!! Matte verkade inte alls bry sig om mina invändningar, utan på flög all min rosa utrustning (sjukt fin btw) och vips så hade jag en den flåsande valrossen på ryggen!

 Nåväl, jag brukar ju älska att vara ute o mysa i skogen med Matte så jag bet ihop och traskade fint iväg mot skogen (Uddarp via baslinjen tror jag Matte sa). Men när himlen näst intill öppnade sig när vi va på vallen la jag in mitt VETO, gnäggade ett par gånger för att få Matte att förstå att detta va helt uppåt väggarna knäppt… Men hon ignorerade mig totalt, jag fortsatte att gnägga och pocka på hennes uppmärksamhet, men hon verkade först imun, som om hon inte hörde mina ynkliga små gulliga bäbis gnägg, men tillslut bad hon mig snällt hålla tyst och sa att det är bara o bita ihop, och lovade att det skulle bli bättre när vi väl kom in i skogen!

Matte brukar ju ha rätt, så jag litade på henne… Vilket jag snart bittert skulle få ångra =S

   Först mötte vi (på asfaltsvägen) en attack-cyklist med två lösa sabeltandade hundar (alltså inte alls så söta som storebror), jag lekte stela leken och mina hovar var som fastfrösna i marken! den minsta lilla hunden sprang då fram och ställde sig framför mina framben och skällde på mig! Bar sådär lixom, helt oprovoserat! Pucko vovve =( Hans husse ropade på honom och så försvann de!

Hur som helst, när hundarna passerat hittade jag nytt mod och traskade vidare framåt! Han knappt hitta takten igen förrän en sådan dära bil dundrade om oss i 100 knyck, jag tappade fattningen totalt och blev jätte baota rädd… Men Matte smekte mig tröstande över halsen och pratade sådär lugnt o mysgt med mig tills jag insåg att jag kanske eventuellt överreagerat något lite! Nåväl, vid det här laget va vi som tur var inne på grusvägen *pust*!

Här va det lugnt o fint, tills vi skulle svänga in mot den lilla lilla stigen. O där, som en uppenbarelse låg det två enorma sketabaota stora Monster som bara väntade på att få äta upp en snygg liten lettisk flicka som mig =S Mattes plan var att gå emellan dessa flera meter höga Monster! Hon är inte klok den där tvåbenta! Jag frustade allt vad jag kunde och blåste upp mig så jag också skulle bli sådär stor o farlig så att de inte skulle våga attackera mig, men Matte bara skattade åt mig o klappade mig på halsen o kallade mig LillFisen! Kan ju säga att det stärkte inte min livsfarliga image direkt! Först tvärvägrade jag att ens närma mig Monstren, men efter att Matte berättat att det inte va några monster utan bara två enormt stora högar med ris/träd från skogen samlade jag iaf ihop min nerver så pass att jag kunde passera i gången emellan dem. Men med tanke på Mattes något bristande hjärnverksamhet dagen till ära, tyckte jag det va bäst att blåsa upp mig och göra mig till en stor, stark o farlig lettisk ånghäst i hela passagen till vi tillslut tagit oss förbi denna superläskiga passage! Matte bara skattade åt mig hela tiden o tyckte jag va en tramsbytta! Hon säger att det bara va träd och ris, men jag vet nog bättre! Det va monster, I lovar! Jag såg bara så fullständigt livsfarlig ut, och skyddade min Matte så bra att de inte vågade attackera oss, inte ens lite granna! Det är tur att Matte har en sån modig Flicka som mig! =)

   Vid det är laget va jag dödstrött i skallen, påtok för mkt regn och påtok för mkt faror på påtok för kort tid! MEN, inte slutar historien här inte… Nix, jag sa ju att Matte va bananas i skallen!

Jag fick fullständigt kravla mig fram i all lera (vilket är helt opassande för en Prinsessa som mig), snubblade/kastade/ramlade ner för den knepiga stenen rätt in i Uddarp tänkte styra kosan mot höger! När jag väl hittat marken med alla fyra hovarna säger Matte: -det går inte så bra för oss idag, älskade LillFisen min!

Nehe, du skojjar menade jag! Mmm ibland, men bara ibland, är min Matte inte det smartaste som går i ett par ridstövlar! Men hur som helst, höger efter stenen betyder hemåt! ÄNTLIGEN har matte got the Picture!!!

Eller VAAA, vad nu då?! Matte tar tag i vänster tygeln och styr mig istället längre in i skogen! Har hon inte fattat ett dugg?! Idag är kanske inte va en sån bra dag att rida i skogen på, Matte?! *suck* Ibland, men bara ibland, är min Matte en envis liten tvåbent som borde lyssna betydligt mer på mig!

Återigen fick dock Matte som hon ville och vi begav oss länge in i skogen! Här kom hennes enda rätt för dagen, för här inne regnade det iaf inte! Ett STORT plus i kanten och en eventuell guldstjärna till Matte! Det hon dock ”glömde” att berätta va att när det regnar på löven, låter det som 100 attackflygplan bombarderar oss… Så nej, nu fick det va nog! La jag in min kände Shira-överväxel och skrittade på så in i tusan! Nu fick det va slut på tramseriet! Nu ville jag hem och det fortare än kvickt!

   Typiskt då att Matte fick förhållningsövningar av Linda på vår förra dressyrträning att träna på! Matte tyckte detta var ett ypperligt tillfälle att träna förhållningar på iom min ”fina” framåtbjudning! *suck* Matte förstår inte alls mina pikar idag!

Men är det ngt jag lärt mig så är det att om jag gör som Matte säger direkt, så slutar hon att ”tragga” saker och ting! Så jag gjorde 3-4st finfina förhållningar (när matte blev sådär tung i rumpan), och sen fick jag låååång tygel och kunde marschera på som värsta mustangen på vallen hemåt! Äntligen fri och äntligen på hemmaplan!

Nu hade dock regnet tilltagit ytterligare och det regnade med vindens ”hjälp” i sidleds på oss! Försökte vända rumpan till, men det slutade med att jag snurrade i en fin piruett, jag upp den taktiken och började (va Matte sa hette takta) de sista 100 metrarna hem!

PUST och STÖN vilken ridtur från helvetet, glad att vi överlevde! Tur att jag (enl. Matte) är Världens Finaste, Sötaste Underbaraste, Tryggaste och Stabilaste Flicka… För annars hade jag nog lagt mig o tokdött direkt efter den sabeltandande hundatacken ;)

   Väl hemma i stallet, verkade det dock som Matte återfått lite vett i skallen iaf! Jag fick BAOTA mkt (alltså sketa mkt) gottis, kramar pussar och kel! Fick även stå en liten stund i mitt mysigaste pyjamastäcke innan det var dags att komma in i o gosa ner sig i den välmockade och välströdda boxen som min Älskade Matte alltid fixar åt mig! Hon kanske är bananas ibland, men hon är iaf min bästaste bananas Matte

Så summan av kardumman: jag höjer ett varningens finger för matte just nu! Pass på, för hon har (emellanåt) tendenser att bli helt bananas i skallen och tappa allt förstånd =)

Passar även på att höja ett varningen finger för de dära tvåbenta som tilltalas med Mr framför namnet, de verkar inte heller helt 100 i skallen! Matte och hennes andra tvåbenta vänner har pratat mkt om dem under våra ridturer o ja, de där Mr­-typerna har nog inte alla ponnyerna i stallet om jag säger så, o inte heller alla  hönsen hemma för den delen! Det är tur att Matte har mig, helt enkelt! O tur att jag har min Matte!

Hörs snart igen,

/Shirizen!